Ö

Ö

Samon Takahashi sänder piratradio två timmar live från en flotte utanför Moderna Museet, radiovågorna landar på Moderna Bar 25/4 2014. I sändningen blandar Samon egen komposition med övriga Ö medlemmars verk. Mitt bidrag var En Rävhonas memoarer:

När solen går upp över grantopparna i horisonten tar räven sitt första andetag. Världen är färgad i aprikos och guld och någon annan har valt livet åt henne. Hon lever.

En blå fjäril fladdrar förbi och med den barndomen. Rävens mamma är starkast i trakten och livet i lyan har varit lugnt. Många syskon har fötts och hållit låda dagar och nätter i ända. Räven är nu fjorton år och har som man säger vuxit i sina öron. Detta skedde den dag då räven hade ansvar för Snutteplutt och hunden kom.

Hundens tänder låste sig över snutteplutts rygg och rävens blod frös till is. Allt gick så fort, och ändå, tyckte räven, att hon hann tänka tusen tankar medan hon flög i luften med blicken djupt borrad i hundens ögon. I nästa ögonblick, ett gnyende och Snutteplutt låg på marken. Rävens blick hade borrat sig så djupt in i hundens ögon att de blödde och hunden var blind.

Räven slickade såren och bar hem Snutteplutt till lyan. När hon berättat för mamma räv vad som hänt tittade mamma sorgset på henne och sa:

-          Jag ser att du vuxit i dina öron. Det var modigt av dig att agera och tack vara ditt mod räddade du Snutteplutt. När du valde att handla blev du vuxen och därför är du inte längre mitt barn utan en vuxen rävhona, och som sådan är du inte längre välkommen att bo i min lya. Packa dina saker och lev väl.

Räven packade sin få ägodelar och tog farväl av sin familj. De satt alla vid lyans ingång mellan de stora ekarna i backen och såg på när hon vandrade ut i det blågröna vetefältet. Axen slog varligt mot varandra över rävens huvud och skapade ett plingande sus. Luften var tung av fukt och mättad med lukten av jord och grönska.

Det oändliga havet omslöt räven och snart hördes inga andra ljud än axens plingande. Räven vandrade i åratal i det blågröna ljuset under veten. En sval dimma kom svepande mellan de svajande stjälkarna och rävens tassar var trötta.

Efter ett tag lättade dimman och räven stod på stranden av en åkerholme medan förmiddagssolen värmde hennes rygg. Holmen bestod av en stor bergknalle runt vilken det växte vildäpple och hassel. Lite längre bort reste sig en väldig gran. Den bredde ut sina grenar och bildade, ett hem. Hemmet tillhörde Unge Herr Räv som blev överlycklig av att se henne.

-          Äntligen! Utbrast han. Som jag har väntat! Kaffet är klart och blåsipporna blommar på tröskeln!

Räven trivdes hos Herr Räv och stannade där i många år. Dom uppfostrade fem ungar tillsammans, rullade köttbullar, gnabbades, hade långtråkigt, stressade, pausade, åkte på chartrade strövtåg, älskade och var lyckliga. En stund, i taget.

Fram på eftermiddagen började rävens tassar att klia. Först bara som när ett grässtrå killar en på benet, sedan som ett myggbett och slutligen närmast brändes det och fick räven att dansa som på glödande kol.

Hon dansade in till Herr Räv i lyan och sa:

-          Jag måste ge mig av, och du kan inte följa med mig.

Herr rävs öron slokade och hans ögon slocknade när räven dansade ut ur lyan och försvann.

Eftermiddagssolen värmde räven när hon sakta sjönk ner i havet av gul grön vete och åter hörde det välbekanta plingande och rasslandet av nu nästan mogen vete.

Hennes hjärta var tungt men tassarna kände att dom var på rätt väg. Räven vandrade, stundom planlöst irrande, stundom målmedvetet plöjande genom raderna av mogen vete. En knall och ett dunder bröt himlen i tu och regnet vräkte ner över rävens rygg och tyngde hennes päls. Åren rusade på medan räven vandrade genom vätan. Hennes hjärta sjönk men vattnet steg.

Plötsligt gav marken vika under rävtassarna där de vandrade fram längs krondikeskanten. Räv och säd for ner i det bruna vattnet, och allt blev svart.

Långt senare vaknade räven flytandes på ett bortglömt gammalt traktordäck. Diket hade svämmat över alla bredder och förde nu räven sakta men ovillkorligt ut mot större och okända vatten. Räven torkade sin päls och plaskade förnöjsamt med svansen i vattnet medan hon sakta flöt fram mellan åkrar och ängar.

Solnedgången fick räven att glöda röd och hon kände lugn och lycka. När solen försvann bakom grantopparna i väster flöt traktordäcket förbi den sista vassruggen och räven såg, förförsta gången, en obruten horisont.

Litet smakprov på foton från Ö. Räv-revolutionen.